Väl i ambulansen

Väl i ambulansen och färden till Akademiska i Uppsala var som att åka på en stötig väg och dessutom åker man baklänges. Att ligga plant så där gjorde också att jag började må illa. Ambulansmännen lutade då båren så jag kunde kräkas i en påse. Resan tog ca 40 min. Under tiden tog man sänka och hade koll på mig hela tiden.

På akuten tog man hand om mig snabbt. Kläderna klipptes sönder och man hittade glas som fastnat i kläderna och även i håret. Sedan fick jag genomgå en magnetröntgen uppifrån och ner.

Och som tur var fanns inga skador på nacken så jag fick ta av mig det stela, obekväma nackskyddet.

Jag hade en sårskada på vänster handrygg som fick sys med 2 stygn och en stor sårskada på högra kinden. Den plåstrades om redan på olycksplatsen. En fraktur på högra smalbenet, där vadbenet var av nedanför knät. Men det låg så bra att jag slapp gipsa. Det skulle läka själv. Jag upptäckte även splitterskador på glasögonen som nog skyddade mina ögon eftersom dom inte gick sönder.

Jag låg kvar över natten vilket var jätteskönt. Här fanns det folk om jag behövde och jag visste att mina hundar skulle klara sig själv till nästa dag eftersom dom kan gå ut och rasta sig själv och vatten har dom.

När jag äntligen fick lägga mig på en avdelning var klockan halv 2 och då fick jag en smörgås och yoghurt. Smakade bra. Så småningom somnade jag men vaknade vid halv 4 av att jag hade värk i vänster fot. Jag var tvungen att larma. Och jag fick värktabletter. 

Klockan 6 blir man väckt med medicin och beställning av frukost. Jag hade en rumskamrat också som hade gjort en steloperation. Hon hade verk hela tiden och måste sitta och sova. Vi pratade och hade trevligt. Berättade om våra problem och hundar. Hon hade en dator och det var då jag såg bilden på bussen första gången.

Hon följde med till apoteket också så jag kunde lösa ut min medicin. Jag blev sjukskriven 2 månader och låna två kryckor. Sedan mitt på dan var jag klar att få åka hem. Min rumskompis skulle också få åka hem samma dag.

När jag kom hem så var gården full av snö så taxiföraren kunde inte köra ända fram utan fick stå kvar på vägen. Vi fick snällt trussa fram till dörren och han var så hjälpsam. Han ville bära mig på ryggen t.o.m. men jag sa att det här går bra ändå. Han var ju inte större än mig men säkert stark. Fast jag är ju ganska tung ändå, 60 kg.

Hundarna märkte inte att vi kom men när jag gick in så blev det annat ljud i källan. Dom luktade på mig som aldrig förr. Kände nog sjukhuslukt och annat. Jag hade fått låna en blus och kofta för uniformen var sönderklippt utom byxorna som jag lyckades förhindra eftersom dom har dragkedja i sidorna.

Nästa artikel: Återbesöket