Min Familj: En olycka 6 dec 2013

Den här kvällen blev den mest minnesrika jag varit med om.
Jag avlöser en kollega på Tierps Station som har en Mercedes buss och jag skall köra en linje mot Gimo. Det är vinter och halt väglag. Den här bussen har säkerhetsbälte och jag sätter på mig det. (alla våra bussa hade inte säkerhetsbälte nämligen).

Jag kör min avgångstid från Tierp mot Gimo som går på väg 292. Efter vägen kör man in till Tobo, Örbyhus och Österbybruk.
Jag kör ut från Österbybruk station kl. ca. 19;16 och ut på väg 292. Det är snöfall och halt och relativt dålig sikt. Den här tiden är det ganska mycket trafik så jag har en del möten. Efter några kilometer kommer man till en kurva som lutar nedåt. Jag ser till en början inte rödljusen som är för tågtrafiken pga. av snöyran.
När jag bromsar upptäcker jag tåget komma från vänster. Bussen bara kanar för det är extremt halt. Till en början tänkte jag att jag kanske hinner över spåret före tåget men jag insåg att jag kommer att krocka.

Det som förvånar mig är att jag blev aldrig rädd. Varken före eller efter olyckan. Jag kände ingen rädsla efteråt heller och därför tror jag att jag hade änglavakt som skyddade mig.

Jag tänkte: - det här kommer att gå bra. När krocken var ett faktum var det som att åka karusell och jag hörde hur ljudet från plåten krossades. - Jag tänkte sluta, sluta. Med ens så stod allt stilla. Jag tittade upp och såg att framrutan var totalt krossad. Halva rutan hängde framför mig. Mina händer var smutsiga och blodiga. Och jag tänkte: vad mycket skador det blev. Instrumentbrädan var totalt havererad och om någon hade suttit på handikappstolen så hade den personen sannerligen inte överlevt. Den högra sidan av bussen var totalt krossad i smulor.

Det snöade och jag såg en långtradare stå i backen och en personbil. Bussen hade snurrat ett halvt varv och det var nog tur för det blev aldrig tvärstopp så jag skadade inte nacken och jag hade säkerhetsbälte. En ung tjej satt och skrek på sidan om. Hon hade inte haft säkerhetsbälte på sig så hon flög fram till fronten. Med ens märkte jag smärtan i höger ben.

Jag satt fast mellan rattstången och stolen. Jag försökte dra loss benet genom att dra i strumpan men det var lönlöst. Smärtan var olidlig. Så med ens hörde jag en röst. "hur är det" - jag tittade upp och såg en man. Det första jag frågade var hur tjejerna mådde. Det var endast två unga tjejer med i bussen. - Han sa att de var ok. Jag blev lugn.

Han lyckades skjuta stolen bakåt och då kom jag loss Sedan drog han bort mig därifrån. Jag kunde stå på benen och jag bad honom ge mig jackan för jag frös sedan hjälpte han mig att sätta mig längre bak.

Snart nog kom räddningstjänsten och jag blev lagd i ambulansen som körde mig till Akademiska i Uppsala.
Där blev jag röntgad och det visade sig att benet hade gått av. Jag blev sjukskriven 2 månader.

Jag låg kvar över natten och nästa dag så fick jag åka sjuktaxi hem. Jag hade då Nessie och Zanna men jag visste att de skulle klara sig för de hade egen hundlucka och vatten.

När jag kom hem så hjälpte taxichauffören mig från bilen till huset och mina hundar blev ju jätteglada när dom såg mig.

Det är fantastiskt hur djur förstår och det visade sig när jag gick på promenad med dom. Jag hade dom (en åt gången förstås) i långlina kopplad i höftbältet och kryckor måste jag ha. Och aldrig att hundarna drog eller försökte springa. Dom fattade att matte hade skadat sig och inte kunde gå så fort.