Svarten

Svarten

Min syster Birgitta hade en häst, hans namn var Fjällson kallad Svarten, en mycket vacker Nordsvensk hingst. Då bodde hon i Trogsta, Forsa i mammas födelsegård. Jag kände mycket respekt för Svarten men jag var också mycket sugen på att rida honom men vågade inte. Han var ju en otroligt stark hingst. Hans halsmuskler gick inte av för hackor. Men han var också mycket snäll och syrran brukade säga att man sitter som i en fåtölj på hans rygg.

Jag hälsade ofta på hos syrran på gården och hjälpte väl till att rykta honom så jag lärde känna Svarten ganska bra.
Så en dag bestämde jag mig för att cykla dit och ingen vet vad jag tänkte just då men jag lät känslan styra och väl framme så upptäckte jag att ingen var hemma. 

Jag gick in till Svarten och tog ut honom på lon för att rykta honom och så sätter jag på sadeln och tränset. Jag hade också en ridpiska och sporrar på stövlarna så jag var väl förberedd. Tanken var ju att våga rida iväg med stora starka hingsten Svarten. 

Jag tänkte för mig själv funkar det så funkar det, annars får det vara. Jag tog steg för steg och ledde ut honom på gården. Jag stängde porten ifall han skulle få för sig att springa tillbaka med mig på ryggen för då skull jag slå huvet i dörrkarmen. 

Han var så medgörlig hela tiden från jag tog ut honom från boxen och han stod så stilla även på gården. Jag krängde mig upp på sadeln och red iväg. Vilken känsla. Jag hade övervunnit rädslan. Vi gick inte så långt denna gång men det var en härlig upplevelse och allting gick bra.
Jag blev ju tuffare efter detta och det finns fler berättelser om Svarten och mig men det blir i nästa avsnitt.

Vackra Svarten

Till nästa avsnitt